crazygirlsandra

Jag fick psykisk cancer när ja va 15 eller många kallar de psykisk cancer eftersom den är så pass dödlig, åt massa tabletter skärde sönder mina armar gjorde självmordsförsök sen åkte jag in på ett behandlingshem, rumet man sov i var helt vitt de fanns en säng inget mer inga fönster och inget man kunde skada sig me, ingen förstår hur de är att ha psykisk cancer förutom dom som har den.

Tänk dig en flicka, 16 år, som precis fått veta att hon har cancer..  Hon avlider efter 2 hårda år där varje dag har varit en kamp för både henne och hennes familj. *Det var skönt för henne att lidandet äntligen är över*
Så brukar det låta efter att någon har avlidit efter en lång tids sjukdom.
Har jag mindre rätt att få ett slut på lidandet bara för att jag är psykisk sjuk?

Varje sekund kändes som 34 knivhugg...  Varje natt grät jag mig till sömns.. Varje minut var en kamp! Min enda önska var att få vara lycklig..Men det var bara början... Ständiga inläggningar på psyk.. 4 timmar i veckan på olika behandlingar... Och daglig telefonkontakt. Ett 30 tal piller varje dag bara för att klara av att existera.
År fyllda med smärta. Var inte jag värd att få slut på lidandet?
Idag är jag glad att jag har överlevt...Jag har haft tur! 
Men alla har inte den turen jag har haft.
Jag kommer alltid att vara sjuk..
Och jag måste ständigt vara på min vakt efter tecken på att jag är på väg ner igen och stoppa det i tid för att överleva.
Alla kommer att dö det är bara en tidsfråga när..

Bilder från folk som skärt sig precis som mig